Min sons historia av Nadine Gordimer
Nadine Gordimer är en sydafrikansk författare som fick nobelpriset i litteratur 1991.Hon är en produktiv författare som (hittills) har gett ut 33 romaner mellan år 1949 och 2005. Eftersom hon är född 1923 kan man gissa att det inte blir några fler romaner, men man vet aldrig!
Boken Min sons historia kom ut 1990 och är den enda bok jag (hittills) har läst av henne.
Berättelsen har tre huvudpersoner och historien berättas omväxlande ur deras respektive perspektiv:
"Pappan" är i början av berättelsen en ung nygift färgad lärare. "Färgad" är viktigt i denna berättelse, som utspelar sig i, och handlar om, Sydafrikas aparheitsamhälle. Mest av en slump dras pappan in i motståndsrörelsen. De delar av historien som visar händelseförloppet ur pappans perspektiv är berättade i tredje person.
När pappan så småningom hamnar fängelse lär han känna en vit kvinna som så småningom blir "Älskarinnan" i berättelsen. "Älskarinnans" historia är också berättad i tredje person.
"Sonen" är inte ens född i början av berättelsen, men när han är 14 år skolkar han en dag och går på bio i en stadsdel långt hemifrån. Där träffar han på sin pappa hand i hand med den vita kvinnan. Han inser direkt att det inte är han själv utan pappan som har blivit påkommen. Mot sin vilja blir han pappans anförvant och hjälper till att dölja pappans dubbelliv för mamman och systern, som är de oskyldiga och ovetande.
Tror man.
För sedan svänger hela historien i 180 grader...
Jag tyckte inte att denna bok var "svår", som jag ibland har tyckt om andra nobelpristagare. Men jag tyckte inte heller att den var direkt medryckande eller spännande. Däremot kändes den väldigt äkta. Jag funderade en del på vem som var "jaget" i titeln - Min sons historia. Pappan var ju aldrig ett "jag" i boken. Den enda som berättade ur ett "jag"-perspektiv var sonen. I slutet av boken framkom det också att detta var hans (sonens) debut som författare. Men varför heter boken i så fall "Min sons historia", då borde den väl ha hetat "Min historia"? Eftersom boken kändes så äkta, och det i slutet framkom att den var "sonens" alster, så skulle jag lätt ha kunnat tro på det - om det inte vore för att bokens författare är en vit kvinna!
Boken Min sons historia kom ut 1990 och är den enda bok jag (hittills) har läst av henne.
Berättelsen har tre huvudpersoner och historien berättas omväxlande ur deras respektive perspektiv:
"Pappan" är i början av berättelsen en ung nygift färgad lärare. "Färgad" är viktigt i denna berättelse, som utspelar sig i, och handlar om, Sydafrikas aparheitsamhälle. Mest av en slump dras pappan in i motståndsrörelsen. De delar av historien som visar händelseförloppet ur pappans perspektiv är berättade i tredje person.
När pappan så småningom hamnar fängelse lär han känna en vit kvinna som så småningom blir "Älskarinnan" i berättelsen. "Älskarinnans" historia är också berättad i tredje person.
"Sonen" är inte ens född i början av berättelsen, men när han är 14 år skolkar han en dag och går på bio i en stadsdel långt hemifrån. Där träffar han på sin pappa hand i hand med den vita kvinnan. Han inser direkt att det inte är han själv utan pappan som har blivit påkommen. Mot sin vilja blir han pappans anförvant och hjälper till att dölja pappans dubbelliv för mamman och systern, som är de oskyldiga och ovetande.
Tror man.
För sedan svänger hela historien i 180 grader...
Jag tyckte inte att denna bok var "svår", som jag ibland har tyckt om andra nobelpristagare. Men jag tyckte inte heller att den var direkt medryckande eller spännande. Däremot kändes den väldigt äkta. Jag funderade en del på vem som var "jaget" i titeln - Min sons historia. Pappan var ju aldrig ett "jag" i boken. Den enda som berättade ur ett "jag"-perspektiv var sonen. I slutet av boken framkom det också att detta var hans (sonens) debut som författare. Men varför heter boken i så fall "Min sons historia", då borde den väl ha hetat "Min historia"? Eftersom boken kändes så äkta, och det i slutet framkom att den var "sonens" alster, så skulle jag lätt ha kunnat tro på det - om det inte vore för att bokens författare är en vit kvinna!
