Älskade syster av Joyce Carol Oates
Länge sedan jag skrev om någon bok! Den här fick mig att tänka på en artikel i DN om betygen - att en rätt stor andel av de svenskauppsatser som av elevens ordinarie lärare fått MVG hade fått IG när de rättades av en utomstående.
Denna bok hade kanske refuserats om förläggaren inte visste att det var Oates som skrivit den. Språket är nämligen fullt av fel; jättelånga meningar, massor av parenteser, paranteser inuti parenteser, massor av fotnötter (ibland halva sidan) och så vidare.
Men som min svensklärare sa, när man väl behärskar språket är det tillåtet att bryta mot reglerna, om man gör det som ett medvetet stilval. Kanske var det så det var med de elever som fick MVG av sin vanliga lärare? Denne visste att eleven behärskade språket och att stilbrotten var ett medvetet val Det visste inte den utomstående betygsättaren.
I detta fall upplevde i alla fall jag som läsare det inte som störande, åtminstone inte efter ett tag när man hade vant sig.
JonBenet Ramsey
För att övergå till bokens handling så är det även här en del att fundera över. Oates har tagit på sig att berätta om en verklig händelse ur en verklig persons synvinkel. Namnen är visserligen utbytta, men det står uttryckligen i baksidestexten att det handlar om ett verkligt fall: En sexårig skönhetsprinsessa hittades mördad i familjens hem. Mordet blev aldrig uppklarat.
Oates har alltså skrivit en roman om detta, utifrån flickans storebrors synvinkel. Det framgår inte att hon skulle ha hans medgivande till att göra det. Hon presenterar också, i slutet av boken, hur det gick till, vem som var den skyldiga.
Får man göra så?
Romanen handlar mindre om brottet än om personerna - den äregiriga mamman, ute efter barnens berömmelse som en väg in i sociteten, den frånvarande pappan som ägnar sig åt karriären och älskarinnorna på bekostnad av familjen, offerlammet, den vackra och självuppoffrande Bliss som gör allt för att hålla sin mamma på gott humör, och så framförallt då, den bortglömde och undanskuffade brodern som berättar sin och familjens historia tio år efter tragedin.
Personerna är träffsäkert skildrade och känns äkta i allt sitt elände och med alla sina brister - vilket jag alltså upplever som ett problem då man samtidigt talar om att historien grundar sig på en verklig händelse (som tydligen varit mycket uppmärksammad i media i USA). Är det ok mot de verkliga peronerna att måla upp dem på det här sättet? Jag vet inte om jag tycker det.
Jag illustrerar den här recensionen med en bild på verklighetens Bliss, som inte hette Bliss utan JonBenet Ramsey.
Denna bok hade kanske refuserats om förläggaren inte visste att det var Oates som skrivit den. Språket är nämligen fullt av fel; jättelånga meningar, massor av parenteser, paranteser inuti parenteser, massor av fotnötter (ibland halva sidan) och så vidare.
Men som min svensklärare sa, när man väl behärskar språket är det tillåtet att bryta mot reglerna, om man gör det som ett medvetet stilval. Kanske var det så det var med de elever som fick MVG av sin vanliga lärare? Denne visste att eleven behärskade språket och att stilbrotten var ett medvetet val Det visste inte den utomstående betygsättaren.
I detta fall upplevde i alla fall jag som läsare det inte som störande, åtminstone inte efter ett tag när man hade vant sig.
JonBenet Ramsey
För att övergå till bokens handling så är det även här en del att fundera över. Oates har tagit på sig att berätta om en verklig händelse ur en verklig persons synvinkel. Namnen är visserligen utbytta, men det står uttryckligen i baksidestexten att det handlar om ett verkligt fall: En sexårig skönhetsprinsessa hittades mördad i familjens hem. Mordet blev aldrig uppklarat.
Oates har alltså skrivit en roman om detta, utifrån flickans storebrors synvinkel. Det framgår inte att hon skulle ha hans medgivande till att göra det. Hon presenterar också, i slutet av boken, hur det gick till, vem som var den skyldiga.
Får man göra så?
Romanen handlar mindre om brottet än om personerna - den äregiriga mamman, ute efter barnens berömmelse som en väg in i sociteten, den frånvarande pappan som ägnar sig åt karriären och älskarinnorna på bekostnad av familjen, offerlammet, den vackra och självuppoffrande Bliss som gör allt för att hålla sin mamma på gott humör, och så framförallt då, den bortglömde och undanskuffade brodern som berättar sin och familjens historia tio år efter tragedin.
Personerna är träffsäkert skildrade och känns äkta i allt sitt elände och med alla sina brister - vilket jag alltså upplever som ett problem då man samtidigt talar om att historien grundar sig på en verklig händelse (som tydligen varit mycket uppmärksammad i media i USA). Är det ok mot de verkliga peronerna att måla upp dem på det här sättet? Jag vet inte om jag tycker det.
Jag illustrerar den här recensionen med en bild på verklighetens Bliss, som inte hette Bliss utan JonBenet Ramsey.
