I en
debattartikel i DN idag för filosoferna Nicolas Espinoza och Martin Peterson en moralfilosofisk diskussion kring aborter.
De hävdar att abort aldrig är rätt eller fel utan alltid rätt
och fel. Även om det är rätt ur mammans aspekt så är det fel ur fostrets. Det här är något som jag själv har funderat på, argumentet att "kvinnan måste ha rätten att bestämma över sin egen kropp" och att det därmed skulle vara en rättighet att göra abort. När man bestämmer sig för att genomföra en abort bestämmer man inte bara över sin egen kropp utan också över fostrets liv.
De jämför med miljörörelsen där vi ger rättigheter till framtida människor; vi anser att det är vår skyldighet idag att förvalta jorden på ett sätt som skapar förutsättningar för de som kommer efter oss. Om vi tillskriver framtida människor rättigheter när vi diskuterar miljö så borde vi också göra det när vi diskuterar aborter.
Jag är med dem i båda dessa resonemang.
Men sen när de drar slutsatser av sina argument så häpnar jag.
Först säger de att efter en viss graviditetsvecka, när fostret kan antas vara livsdugligt (underförstått "utanför kvinnans kropp" gissar jag), ska abort vara förbjudet.
Sen kommer det första jag hakar upp mig på: De verkar tycka att det är en självklarhet att under vissa förutsättningar ska abort inte bara vara tillåtet, utan samhället ska ha en skyldighet att assistera kvinnor som önskar avbryta sin graviditet. Detta skulle gälla alla graviditeter fram till en viss graviditetsvecka, samt graviditeter som är en följd av ett brott fram till en senare graviditetsvecka.
Hallå? Vad hände med rättigheter för framtida människor? Varför skulle dessa framtida människors rättigheter plötsligt vara ointressanta för att de är små? Eller för att de tillkommit genom ett brott? Det är väl inte fostrets fel att hans/hennes pappa våldförde sig på en kvinna? Och hur går det med alla de fall där ord står mot ord, kvinnan anser att hon blivit våldtagen men mannen anser att det var frivilligt sex? Ska abortens laglighet vara avhängig av hur starka bevis det finns mot mannen? En person ska aldrig dömas om det finns rimliga tvivel (självklart) vilket sannolikt innebär att när det gäller våltäkter, där det sällan finns några vittnen, är det svårt att nå fram till en fällande dom. Ska detta verkligen vara avgörande för om aborten vid en graviditet till följd av våldtäkten är laglig eller inte?
Det andra jag hakar upp mig på är att de anser att under de veckor som ligger mellan dessa graviditetsveckor ska abort varken vara lagligt eller olagligt. Det ska istället vara upp till kvinnan att avgöra om aborten är rätt eller fel. Om hon kommer fram till att det är rätt ska hon själv, utan medverkan av samhällhet, se till att få aborten genomförd. För att förhindra att aborter utförs "illegalt" (jag gissar att de menar utan tillräcklig medicinsk kompetens) ska det dock upprättas särskilda abortkliniker; och för att förhindra att aborterna blir en klassfråga ska dessa abortkliniker "ta betalt i förhållande till klientens betalningsförmåga".
Är detta ett aprilskämt?? Den enda effekt detta skulle få i praktiken är att man skulle uppfatta att fram till vecka X är abort gratis, därefter får man betala. Man kan tänka sig att det skulle kunna få den negativa effekten att beslutet om abort stressades fram utan tillräcklig eftertanke.
I kombination med en regel om att abort till följd av ett brott alltid skulle vara laglig (och alltså kostnadsfri för kvinnan) kan man tänka sig att antalet polisanmälningar om våldtäkt skulle öka. Fast å andra sidan kan man ju undra om vår rättsapparat skulle komma fram till ett utslag innan det var för sent att utföra abort över huvud taget...
Nej jag skulle nog vilja hävda att vi inte kan dra in framtida människors rättigheter i abortdiskussionen. Då hamnar vi i påvens sällskap och måste också börja fundera på om det är rätt med preventivmedel. Kvinnan måste själv få bestämma om det är rätt eller fel just i hennes fall att göra abort. Om hon kommer fram till att det är rätt så ska det självklart vara lagligt och utföras på sjukhus.
Och frågan om att man inte bara bestämmer över sin egen kropp utan också över an annan varelses liv? Jag menar att även om fostret är en egen individ, och inte en del av mammans kropp, så är det ändå inte en
människa. Det är mer jämförbart med att man som hundägare har rätt att ta beslutet att avliva sin hund. Det är inget lätt beslut, man tar en annan individs liv, men man har rätten att ta det beslutet.
