Emmas

FÖRDELADES

Publicerad 2012-10-27 21:39:00 i Knoppen,

F-Ö-R-D-E-L-A-D-E-S
Nån mer än jag som ser skönheten i det ordet?
Då menar jag inte ordets betydelse, utan själva bokstavskombinationen. Det är det längsta ord jag har kunnat hitta som uppfyller ett visst kriterie.
Exempel på andra ord som uppfyller kriteriet är KRISAT och SVINGATS.
 
Så, kommer du på vad det är som orden har gemensamt? Och kommer du i så fall på något som är längre än tio bokstäver?
 
Å vilken nörd jag är.

Idag har jag lärt mig ett nytt ord: Klusil

Publicerad 2012-08-17 11:16:00 i Knoppen,

En klusil är ett "explosivt" konsonant-ljud som skapas genom att ett lufttryck byggs upp när läpparna pressas ihop (b, p), tungspetsen pressas mot tänderna eller gommen (d, t) eller tungroten pressas mot svalget (g, k).
 
Klusil.
 
Klusil.
 
Nu ska jag komma ihåg det.

Älskade syster av Joyce Carol Oates

Publicerad 2012-04-02 13:36:39 i Knoppen,

Länge sedan jag skrev om någon bok! Den här fick mig att tänka på en artikel i DN om betygen - att en rätt stor andel av de svenskauppsatser som av elevens ordinarie lärare fått MVG hade fått IG när de rättades av en utomstående.

Denna bok hade kanske refuserats om förläggaren inte visste att det var Oates som skrivit den. Språket är nämligen fullt av fel; jättelånga meningar, massor av parenteser, paranteser inuti parenteser, massor av fotnötter (ibland halva sidan) och så vidare.

Men som min svensklärare sa, när man väl behärskar språket är det tillåtet att bryta mot reglerna, om man gör det som ett medvetet stilval. Kanske var det så det var med de elever som fick MVG av sin vanliga lärare? Denne visste att eleven behärskade språket och att stilbrotten var ett medvetet val Det visste inte den utomstående betygsättaren.

I detta fall upplevde i alla fall jag som läsare det inte som störande, åtminstone inte efter ett tag när man hade vant sig.


JonBenet Ramsey

För att övergå till bokens handling så är det även här en del att fundera över. Oates har tagit på sig att berätta om en verklig händelse ur en verklig persons synvinkel. Namnen är visserligen utbytta, men det står uttryckligen i baksidestexten att det handlar om ett verkligt fall: En sexårig skönhetsprinsessa hittades mördad i familjens hem. Mordet blev aldrig uppklarat.

Oates har alltså skrivit en roman om detta, utifrån flickans storebrors synvinkel. Det framgår inte att hon skulle ha hans medgivande till att göra det. Hon presenterar också, i slutet av boken, hur det gick till, vem som var den skyldiga.

Får man göra så?

Romanen handlar mindre om brottet än om personerna - den äregiriga mamman, ute efter barnens berömmelse som en väg in i sociteten, den frånvarande pappan som ägnar sig åt karriären och älskarinnorna på bekostnad av familjen, offerlammet, den vackra och självuppoffrande Bliss som gör allt för att hålla sin mamma på gott humör, och så framförallt då, den bortglömde och undanskuffade brodern som berättar sin och familjens historia tio år efter tragedin.

Personerna är träffsäkert skildrade och känns äkta i allt sitt elände och med alla sina brister - vilket jag alltså upplever som ett problem då man samtidigt talar om att historien grundar sig på en verklig händelse (som tydligen varit mycket uppmärksammad i media i USA). Är det ok mot de verkliga peronerna att måla upp dem på det här sättet? Jag vet inte om jag tycker det.

Jag illustrerar den här recensionen med en bild på verklighetens Bliss, som inte hette Bliss utan JonBenet Ramsey.

Jag är en vinnare!

Publicerad 2012-01-18 21:17:48 i Knoppen,



Blev glatt överraskad när jag öppnade ett brev från DN idag: Jag hade helt glömt bort att jag skickade in några rim i deras julnötstävling i december; det gick ut på att man först skulle gissa vilken aktuell person, händelse etc. från 2011 som deras rim syftade på, och sedan skriva ett rim själv om samma sak.

Nu är jag tydligen en av 50 vinnare! Tråkigt nog har jag inte sparat något av rimmen. Jag kommer ihåg att jag var nöjd med ett om valutakrisen i Grekland, och ett om Berlusconi. Det hade varit roligt att veta vilket jag fick pris för - eller tror ni att de lottade ut priser bland deltagarna? Nä... det vore för tråkigt!

En kvinna att älska, Theodor Kallifatides

Publicerad 2012-01-09 21:20:10 i Knoppen,

Framsida

Theodor Kallifatides fanns med på min "att läsa-lista", men det var en slump att det blev just den här boken.

"Roman" står det på baksidan. Men det ifrågasätter jag - detta verkar mer vara en berättelse om något författaren själv upplevt än en påhittad historia.

"En berättelse om vänskap" och "en berättelse om Olga" påstås också om denna bok. Nja... mer en berättelse om författaren själv, visserligen inklusive några av hans möten med Olga, men jag fick då varken någon relation till Olga eller någon djupare inblick i författarens relation till Olga.

Nu påstår jag inte att berättelsen är helt poänglös, det finns en del vackra och träffsäkra beskrivningar av livet tidens gång och inte minst Fårösund. Det var inte så att jag inte hade något utbyte alls av historien, men jag kan heller inte säga att den berikade mitt liv.

Igelkottens elegans av Muriel Barbery

Publicerad 2011-12-06 18:50:00 i Knoppen,

Igelkottens elegans

Det var Alida som tipsade mig om den här boken, som handlar om en 12-årig överklassflicka och en portvaktstant som bor i samma hus i Paris.

Förutom att de bor i samma hus har de det gemensamt att de är mycket intelligenta men gör sitt bästa för att dölja detta för omgivningen. Flickan nöjer sig med att vara bäst i klassen, något hon inte tycker kräver särskilt mycket. Tanten har teven stående på med hög volym, medan hon sitter i ett annat rum och läser ryska klassiker eller facklitteratur om filosofi. Ingen av dem pratar i onödan, av rädsla för att avslöja sig.

Båda berättar sina historier i jag-form. Halva boken går innan de överhuvudtaget nämner varandra i sina respektive kapitel. Men då....

Nej, jag ska inte avslöja vad som händer. Men så mycket kan jag säga som att jag tyckte mycket om boken. Det utvecklade sig till att bli inte bara en bok om vänskap utan också om kärlek. Vackert, vackert, vackert! och ganska avancerade filosofiska resonemang, men utan att bli för tungt och svårt.

Spamalot på Oscarsteatern

Publicerad 2011-11-23 11:16:41 i Knoppen,

Förra veckan var jag med min kulturgrupp på teater. Denna gång hade jag med mig Mats också, och vi såg musikalen Spamalot.

Spamalot är en "rip-off" av filmen "Monty Python and the Holy Grail". Delar av Sveriges humorelit medverkade; Henrik Dorsin, Johan Glans och Adde Malmberg. Henrik Dorsin var inte så rolig som jag hade förväntat mig, men Johan Glans var som vanligt skitkul.

En för mig ny bekantskap var Robert Rydberg som gjorde kollektiv-bonden Dennis som pratade en hysteriskt rolig östgötska. Snygg var han också:


Snodd från www.robertrydberg.com

Pjäsen var väldigt mycket Monty Python, till exempel att det var tecknade inslag, men även att det var VÄLDIGT grabbigt... Alla stora roller spelades av män, tjejerna som medverkade hade som huvuduppgift att vara lättklädda och vackra.

Sammanfattningsvis tyckte jag det var underhållande men lite väl utdragna sång- och dansnummer för min smak.

Människa utan hund av Håkan Nesser

Publicerad 2011-11-20 19:17:09 i Knoppen,



Det här är den första av böckerna om polisen Gunnar Barbarotti, men det är inte den första jag läser: För ungefär ett år sedan läste jag Berättelse om herr Roos, som jag tyckte mycket om.

Människa utan hund tyckte jag inte lika mycket om, det kan jag säga på en gång. Visserligen undrar man vad det är som har hänt, och visserligen är Barbarotti lika sympatysk. Men den familj som första halvan av boken handlar om är inte det minsta symaptisk.

Precis som i berättelse om herr Roos är det nämligen så att den första halvan av romanen handlar om de personer som blir utsatta för och begår brotten. I det här fallet är det ett lärarpar som ska gå i pension, deras tre vuxna barn med familjer (utom den misslyckade Robert, han har ingen familj, däremot har han lyckats göra sig känd genom sin medverkan i en dokusåpa där han blivt Runk-Robert med svenska folket).

Det tragiska med den här famijen är att de överhuvudtaget inte verkar hysa några varma känslor för varandra, allt handlar bara om att upprätthålla en fin yta (och där har ju Robert redan förstört för dem alla, tycker de).

Det är inte lätt att läsa tvåhundra sidor där man inte kan identifiera sig med, eller ens sympatisera med, någon enda av karaktärerna. Här tycker jag nog att Nesser har misslyckats - visst finns det en blandning av ont och gott i oss alla?

Från och med att Barbarotti kommer in i handlingen, och det blir en deckare av alltihopa, får man sin belöning för att ha stått ut med eländet. Nu ska det lösas brott, och samtidigt får vi umgås med den nyskilde Barbarotti, hans dotter och hans kollegor, och även vara med på ett hörn när han träffar en ny kvinna.

Jag tycker som helhet att boken var läsvärd och till och med bra, men inte var den lika bra som Berättelsen om herr Roos inte, och inte kan den mäta sig med Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö.

Thérese Söderlind: Norrlands Svårmod

Publicerad 2011-09-22 18:15:00 i Knoppen,

Jag väljer gärna böcker av svenska författare, gärna kvinnliga, berättelserna får gärna utspela sig i Norrland och det får gärna vara en historia där man får ledtrådar till något som har hänt - utan att det är en deckare.

Nu har jag läst ut en roman som stämmer in på alla dessa kriterier!

Norrlands svårmod : roman om ett försvinnande

Allt börjar med att det händer en katastrof. Sjuåriga Anna fölorar under loppet av några veckor sin äldsta storebror, den andra storebrodern, sin mamma och sin pappa. Anna får flytta hem till sin moster och blir storasyster i en städad och ordentlig familj i stan, istället för lillasyster i sin stökiga och passionerade familj ute i den norrländska glesbygden.

Historien utspelar sig omväxlande i tre tidsperioder, det är den 7-åriga Anna i den vevan hennes familj rämnade, den 13-åriga Anna som i sin (undermedvetna) frustration över att ingen pratar med henne om vad det egentligen var som hände den där gången, inleder ett förhållande med den 24-årige Petter, ungdomsledare i kyrkan, och den 23-åriga Anna som är en ganska ynklig person, anorektisk och självdestruktiv, som bor tillsammans med en omhändertagande kompis i Stockholm.

Som läsare får man fler och fler ledtrådar till vad det var som hände, och varför Anna har blivit den hon är. Annas kompis försöker få Anna att berätta om sin barndom och ungdom, och detta får Anna själv att börja minnas och fundera. Jag tyckte att det var jättespännande, kunde knappt lägga boden ifrån mig. Det var två frågor som man villa ha svar på, "Vad är det som har hänt?" och "Hur ska det gå?"

Det som gjorde boken bra var spänningen, känslan, personskildringarna. Författaren dömer inte sina karaktärer, alla har både "dåliga" och "goda" sidor. Inte ens 24-åringen som utnyttjade den olyckliga 13-åriga Anna döms av författaren, utan man kan faktiskt förstå att det blev som det blev. 

När det gäller själva historien, med familjerelationerna, skogen, älgjakten, de norrländska männen som ställer upp för varandra men tiger om hur de känner, och inte tvekar att vara tuffa när de tycker det behövs, är den här boken så pass bra att jag kan jämföra den med Jägarna och med Kerstin Ekmans Händelser vid vatten, Varg och Dödsklockorna.

Språkligt är det inte någon fullträff, lite för mångordigt och utan riktning. Men tillräckligt bra för att mitt helhetsomdöme om boken ska bli riktigt positivt.

Som en slutkläm kan jag nämna att författaren, som debuterade med den här romanen, är jämngammal med mig själv. Medan jag läste trodde jag hela tiden att hon var i samma ålder som den äldsta versionen av Anna, alltså i 23-årsåldern. Kanske är det inte för sent att bli författare?

"Företställningar" på Strindbergs Intima Teater

Publicerad 2011-09-02 15:49:54 i Knoppen,

I går var det dags för säsongens första kulturaktivitet. En teaterpjäs som handlade om en teaterpjäs. Läs mer om handlingen och pjäsen på teaterns hemsida. Därifrån har jag också lånat bilderna.

/public/bilder/2011_forestallningar/pia.jpg /public/bilder/2011_forestallningar/karin.jpg

Två för mig tidigare okända skådespelerskor stod på scenen i drygt en och en halv timme och framförde en oavbruten dialog, en fyndig och vass dialog.

Imponerande!

Fast bara bitivis underhållande. Det tog sig mot slutet.


Min sons historia av Nadine Gordimer

Publicerad 2011-08-30 09:09:14 i Knoppen,

Nadine Gordimer är en sydafrikansk författare som fick nobelpriset i litteratur 1991.Hon är en produktiv författare som (hittills) har gett ut 33 romaner mellan år 1949 och 2005. Eftersom hon är född 1923 kan man gissa att det inte blir några fler romaner, men man vet aldrig!

Boken Min sons historia kom ut 1990 och är den enda bok jag (hittills) har läst av henne.



Berättelsen har tre huvudpersoner och historien berättas omväxlande ur deras respektive perspektiv:

"Pappan" är i början av berättelsen en ung nygift färgad lärare. "Färgad" är viktigt i denna berättelse, som utspelar sig i, och handlar om, Sydafrikas aparheitsamhälle. Mest av en slump dras pappan in i motståndsrörelsen. De delar av historien som visar händelseförloppet ur pappans perspektiv är berättade i tredje person.

När pappan så småningom hamnar fängelse lär han känna en vit kvinna som så småningom blir "Älskarinnan" i berättelsen. "Älskarinnans" historia är också berättad i tredje person.

"Sonen" är inte ens född i början av berättelsen, men när han är 14 år skolkar han en dag och går på bio i en stadsdel långt hemifrån. Där träffar han på sin pappa hand i hand med den vita kvinnan. Han inser direkt att det inte är han själv utan pappan som har blivit påkommen. Mot sin vilja blir han pappans anförvant och hjälper till att dölja pappans dubbelliv för mamman och systern, som är de oskyldiga och ovetande.

Tror man.

För sedan svänger hela historien i 180 grader...

Jag tyckte inte att denna bok var "svår", som jag ibland har tyckt om andra nobelpristagare. Men jag tyckte inte heller att den var direkt medryckande eller spännande. Däremot kändes den väldigt äkta. Jag funderade en del på vem som var "jaget" i titeln - Min sons historia. Pappan var ju aldrig ett "jag" i boken. Den enda som berättade ur ett "jag"-perspektiv var sonen. I slutet av boken framkom det också att detta var hans (sonens) debut som författare. Men varför heter boken i så fall "Min sons historia", då borde den väl ha hetat "Min historia"? Eftersom boken kändes så äkta, och det i slutet framkom att den var "sonens" alster, så skulle jag lätt ha kunnat tro på det - om det inte vore för att bokens författare är en vit kvinna!

Det gröna huset av Mario Vargas Llosa

Publicerad 2011-05-21 23:16:15 i Knoppen,



Jaha, då har man tagit sig igenom en nobelpristagare igen. Det var inte lätt! Men jag gav inte upp, och på slutet förstod jag ändå lite av handlingen i romanen. Jag är nästan sugen på att börja om från början direkt, och läsa den en gång till, så kanske jag faktiskt hänger med i handlingen.

Anledningen till att boken var svårläst är flera:
* Det är flera parallella handlingar och ingen tydlig skillnad när det växlar mellan dem.
* Inom varje handling är det tidshopp, utan tydlig markering när det växlar, det kan till och med vara två handlingar som utspelar sig i samma dialog, där det först är vad en person säger vid ett tillfälle, och sedan är det vad någon svarar vid ett annat tillfälle, och så vidare.
* Samma person kan ha flera olika namn som används vid i olika tillfällen och i olika sammanhang. Dessutom blir det extra besvärligt eftersom det är spanska namn och indiannamn etc som jag inte har några referenser till och som därför är svåra för mig att komma ihåg.
* I långa bitar är boken inte styckeindelad, det kan vara 25 sidor som ser ut så här:



Så här står det i Wikipedia: 
"Berättelsen rör sig på skiftande platser och tider, verkliga och inbillade. Hans historia, förvirrande och splittrad till en början byggs upp när romanen fortskrider, utan att den förlorar i tydlighet, som ett enormt pussel som är klart först i slutet. Vargas Llosa använder minnet av sina år i Piura för att komponera denna fresk, med den senaste och innovativa berättartekniken. Exempel på hans tekniska skicklighet är hans så kallade ´teleskopiska berättelser´ som presenterar två (och upp till tre) samtidiga diskussioner som förekommer vid olika tillfällen i tid och rum."

Hur kommer det sig då att jag ändå tragglade mig igenom hela boken? Ja, på något sätt måste jag väl ha tyckt om den! Om inte annat så har jag inte haft några problem att somna på kvällarna de senaste månaderna...

Barbro Hörberg

Publicerad 2011-03-24 12:21:59 i Knoppen,

Om du hade frågat mig i går morse så hade inte namnet Barbro Hörberg sagt mig något.

Detta trots att jag och Alida pratade om låten "Ögon känsliga för grönt" alldeles häromdagen - apropå min rubrik "Med ögon känsliga för betong".

Det är alltså Barbro Hörberg som har skrivit sången Ögon känsliga för grönt. Och en hel massa andra vackra, roliga, vemodiga och tokiga visor. Det vet jag nu, eftersom jag var på Soppteatern i går och såg (hörde) föreställningen Albin och Fredrik hör bara Barbro Hörberg.

Det var så bra! Vilka texter! Vilket framförande! Vilken tjej! Vilka killar! Jag skrattade och jag grät.

[barbroh_smll.jpg]
Barbro Hörberg. Bilden snodd från en blogg.


Albin Flinkas. Bild från Stadsteatern.

Och nu när jag ska rekommendera föreställningen och lägga in en länk till Stadsteatern så inser jag att föreställningen inte går längre!? Ni som inte har sett den, ni har missat något.

Ranelid vs Englund

Publicerad 2011-01-11 20:19:59 i Knoppen,

Jag måste nog läsa något av Peter Englund, så jag kan jämföra inte bara deras tv-personligheter utan även deras författarskap. Men här kommer i alla fall mina högst personliga omdömen om herrarna i tuppfajten.

Björn Ranelid bjuder verkligen på sig själv.
Gör ofta intryck av att vara fullkomligt naken, nästan hudlöst utlämnande. Trots att han vet att många uppfattar honom som lite löjlig.
Han verkar inte ha någon självdistans alls och ägnar sig inte åt varken falsk eller äkta blygsamhet.
Hans språk är nyskapande, ibland svulstigt och pretentiöst, patetiskt i ordets ursprungliga betydelse och ibland också den nya.
 
Peter Englund är lite återhållsam.
Jag uppfattar honom som ödmjuk och intelligent.
Han verkar vara en trevlig kille, lite mjuk med en lågmäld humor.

Sammanfattningsvis vinner Ranelid i underhållningsvärde och Englund i attraktivitet.

Jag är lite besviken på Peter Englund för hans blogginlägg "Allt som håller Ranelid borta från skrivandet välkomnas". Jag trodde inte att han skulle sjunka till den nivån på offentligt tjabbel. Fast jag kan ha en viss förståelse för att han inte kunde motstå att publicera sin vassa formulering. Men allvarligt talat, jag tycker att

1. en man i hans ställning kunde sätta sig över att dras in i offentligt munhuggande med en tv-dansör;
2. man ska vara snäll, inte minst mot Björn Ranelid som (av sitt framträdande i "Fångarna på Slottet" att döma) verkar vara en känslig person som blir ledsen av fula påhopp. Man ska vara snäll!

Norrlandsnostalgi

Publicerad 2011-01-10 15:39:43 i Knoppen,

För några dagar sedan såg jag Varg på tv. Filmen som bygger på Kerstin Ekmans manus.

Filmen är inspelad i Valsjöbyn i Jämtland, en grannby till Rörvattnet där jag växte upp. I Valsjön fanns bio, där fanns den konkurrerande skolan som vi som gick mellanstadiet i Häggsjön hade utbyte med, där fanns killar som man kunde vara ihop med när man blev tonåring, och där fanns pensionärer som man kunde hjälpa när man jobbade i hemtjänsten på somrarna när man gick på universitetet. Jag har varit mycket i Valsjön, kort sagt.

Det kändes märkligt att se alla dessa välbekanta miljöer. Naturen, bebyggelsen, hus jag har varit inne i, vägar jag har åkt, till och med personer som jag varit bekant med som var statister i filmen.

Framförallt skildrar filmen på ett trovärdigt sätt själva LIVET så som det ser ut för många där uppe, det livet som jag var så välbekant med för 30 år sedan men som idag är så långt borta.

Nu har jag börjat läsa en julklappsbok: Minnen av Torgny Lindgren.

Boken är en slags självbiografi. Torgny är i samma ålder som min mamma skulle ha varit. Mamma föddes och växte upp i en liten by i Norjsö kommun, dock inte i samma lilla by som Torgny. Men när jag läser boken är allt så levande för mig; miljöerna, dialekten, sinnelaget, allt som jag så väl känner igen från det mamma berättat, från mina egna vistelser i Böle som barn, och inte minst från mamma själv.

Jag jämför det liv som mina flickor lever med det liv som jag levde i den åldern och det liv som min mamma levde när hon var flicka. Känslorna brottas inom mig, jag blir sentimental och vill tillbaka till mina rötter... och ändå inte, jag lämnade ju den där världen för att jag ville bort från den...

Det är tur att det finns filmer och böcker som kan förmedla den andra verkligen - ALLA andra verkligheter! - så att mina tjejer och förhoppningsvis de allra flesta ungdomar, får insikt om att livet inte ser ut för alla så som det gör här och nu.

Om

Min profilbild

Emma

Med man, två barn, sommarstuga, hund och kombi har jag blivit vad man kallar en riktig svensson. Och vet du vad? Jag trivs med det!

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela