Emmas

heter en roman av Monika Fagerholm, som jag läste ut i gårkväll. Jag är fortfarande så uppfylld av den så jag inte riktigt vet vad jag ska skriva... I början av boken var jag rätt så oberörd, det var olika scener som utspelade sig, jag tänkte att boken måste ha gjort sig bra som film (jag är rätt säker på att jag läst att det gjorts film på den), några familjer umgicks vid en skärgårdsvik där de hade sina sommarparadis. Allt var sextiotal, mammorna liknade Elizabeth Taylor och Jackie Kennedy, utom Tupsu Lindbergh som var mager... Succesivt djupnade boken och jag kom in i personerna, deras mänsklighet, deras relationer, deras olycka. Handlingen accelererade mot den förestående katastrofen. I den sista delen av boken var allt passerat, barnen hade blivit tonåringar, miljön var förlagd till stan, en ny katastrof närmade sig. Jag grät de sista kapitlen. Inte bara över personerna i boken utan över Livet. Att man aldrig kan få tillbaka sin barndom. Sin mamma.

En extra dimension av läsupplevelsen var att boken är skriven på finlandssvenska, och handlingen utspelar sig bland svenskspråkiga i Finland. Intressant!

Jag och Alida, nio år, satt och tittade på ett inredningsprogram på TV.

"Det verkar kul att vara den som bestämmer hur det ska se ut" sa Alida.
"Ja, det kallas INREDNINGSARKITEKT, det yrket skulle kanske vara något för dig" sa jag.
"Eller så kan jag bli UTREDNINGSARKITEKT som bestämmer hur själva huset ska se ut!" sa Alida.

Nu har hösten slagit till. I söndags när jag var ute och sprang var det 7 grader, och jag började fundera på vad man ska ha för klädsel när man åker Vasaloppet. Bidragande till dessa funderingar var också den reklam för skidprodukter, som har börjat ramla in i brevlådan nu när man är anmäld.

Jag har börjat träna "stakning" med hjälp av gummiband, i väntan på snösäsongen. Det är med skräckblandad förtjusning jag ser fram emot Loppet, som trots allt är "bara" 30 km, det ska man väl klara? Bara inte det är -20 grader, klabbföre eller bakhalt...

...besökte vi i lördags, sedan Alida sagt att "modern konst är bara färgkludder". Och jodå, det var några konstverk som tilltalade henne. För mig var det ett kärt återseende, det var länge sedan jag var på Moderna. Nästa gång vi känner för ett konstmuseum (om fem år?) är det dags för Nationalmuseet.

...har jag läst, och det med stor behållning. En annorlunda liten historia som känns väldigt äkta och väldigt afrikansk - kan det verkligen vara en vit man från Skottland som skrivit denna historia? Ja, det är det, men han är född i Zimbabwe och har arbetat i Botswana, har jag tagit reda på.

Jag har varit på bio också, Kalle och Chokladfabriken med familjen. Vi tyckte alla fyra att den var jättebra, rolig och fantasifull. Nu säger vi "Du måste sluta mumla, jag hör inte ett ord av vad du säger" om någon yttrar en sanning som vi inte vill kännas vid, precis som Johnny Depps Willy Wonka.

Ja, det var ju länge sedan Nordvika såldes från släkten Nordvik, som levt där och brukat jorden i tio generationer. Själv tillhör jag den elfte generationen och har bara varit där som turist. Men nu är den såld av den senaste ägaren och det känns ofantligt bra att läsa om köparen, att han tänker satsa på att sätta gården i stånd, och att han tänker hålla den öppen för besökare! Särskilt efter att ha varit där i somras då alla byggnaderna var igenbommade och i förfallande skick.

Häpnadsväckande på sätt och vis att så många ville köpa en förfallen gård utan el och vatten i väglöst land att priset steg från begärda 1,5 miljon (som jag tyckte var mycket) till 4 miljoner! När jag läste annonsen för gården blev jag nästan besviken, att alla byggnader är från 1900-talet, till exempel, jag hade inbillat mig att de var mycket äldre. Men nu när jag har läst artikeln i Fjell-Ljommen är jag åter mallig över mitt unika ursprung. Och då var det ändå inte nämnt att Carl von Linné har övernattat på gården.