Emmas

...som är höjdrädd!


Det här huset i Stockholm city är bara ett par år gammalt. Fasaden är nästan helt i glas, och nu var det tydligen dags att putsa!



Blankt blir det onekligen, och blank är veckans TisdagsTema.

Jag tänkte lägga in en bild på en fotoutmaning på temat "nattljus". Man får bara delta med en bild och jag vet inte vilken jag ska välja. De som jag tvekar mellan är dessa:

1.


2.


3.


4.


5.


Så vad säger ni, vilken är bäst?

Idag har jag tagit mina tjejer till frisören, och Siri har dessutom hämtat ut sina nya glasögon.



Siri tycker att hon ser "80-talig" ut, speciellt i min gamla tröja.

(eller Kategori "Kroppen" i dubbel bemärkelse)

I förrgår "sprang" jag vårruset med ett gäng goa tjejer från jobbet. Det spöregnade när vi skulle gå från kontoret, men efter viss vånda kom vi iväg ändå. Strax efter att starten gått bröt solen fram, och när vi satt och hade picnic var det en alldeles ljuvlig försommarkväll - med en dubbelregnbåge över hela himlen.


Helena med sin medalj om halsen

Vi kände oss nöjda när vi konstaterade att den sista tjejen från Livs hade gått i mål (vilket var jag) innan den första från PoM kom i mål. Tydligen så är vi en vältränad avdelning! Inom parentes nämnt så var jag äldst i vårt gäng.

I går efter jobbet var jag med min kulturcirkel på Nationalmuseums utställning "Lust och last". Den gav mig inte så särskilt mycket "lust", varken att måla eller att hänge mig åt andra lustar, men det var trevlig i alla fall. Inte minst restaurangbesöket efteråt.


Nationalmuseums officiella bilder från utställningen -
Danaë och guldregnet, Adolf Ulrik Wertmüller
Knäböjande nunna, recto, Martin van Meytens d.y.
This girl has inner beauty, Lotta Antonsson. 

Kulturcirkeln består av ca 20 kvinnor och män som är eller har varit anställda på miljöförvaltningen. Varje månad (undantaget juni till augusti) är två personer utsedda att anorda en kulturell aktivitet, oftast teater. Jag är klart yngst. Alla utom fyra är pensionärer, konstaterade vi i går, och jag var den enda av de som deltog vid just denna sammankonst som inte är pensionär. Det är i alla fall riktigt trevligt, och om jag inte deltog i den här cirkeln så kulle jag inte komma ut på så särskilt många kulturella aktiviteter.

Vi hade en jättefin helg på landet. Äppelträden blommade. Mats klippte gräset och grävde trädgårdsland. Siri och hennes kompisar hoppade studsmatta och solade. Jag rensade ogräs. Jenson gick lös.

Vi kom överens med en granne om att han ska göra grunden till gäststugan vi har beställt, och med en annan granne gjorde vi upp att han ska dra elen. Stugan ska komma i början på juli - och den ska hållas hundfri! Snart måste våra hundallergiska vänner och släktningar hitta någon annan undanflykt om de inte vill komma och hälsa på oss!







Nu längtar vi bara till semestern!

Enligt dagens DN är en hund värre för miljön än en stadsjeep.

Jaha, då har man tagit sig igenom en nobelpristagare igen. Det var inte lätt! Men jag gav inte upp, och på slutet förstod jag ändå lite av handlingen i romanen. Jag är nästan sugen på att börja om från början direkt, och läsa den en gång till, så kanske jag faktiskt hänger med i handlingen.

Anledningen till att boken var svårläst är flera:
* Det är flera parallella handlingar och ingen tydlig skillnad när det växlar mellan dem.
* Inom varje handling är det tidshopp, utan tydlig markering när det växlar, det kan till och med vara två handlingar som utspelar sig i samma dialog, där det först är vad en person säger vid ett tillfälle, och sedan är det vad någon svarar vid ett annat tillfälle, och så vidare.
* Samma person kan ha flera olika namn som används vid i olika tillfällen och i olika sammanhang. Dessutom blir det extra besvärligt eftersom det är spanska namn och indiannamn etc som jag inte har några referenser till och som därför är svåra för mig att komma ihåg.
* I långa bitar är boken inte styckeindelad, det kan vara 25 sidor som ser ut så här:



Så här står det i Wikipedia: 
"Berättelsen rör sig på skiftande platser och tider, verkliga och inbillade. Hans historia, förvirrande och splittrad till en början byggs upp när romanen fortskrider, utan att den förlorar i tydlighet, som ett enormt pussel som är klart först i slutet. Vargas Llosa använder minnet av sina år i Piura för att komponera denna fresk, med den senaste och innovativa berättartekniken. Exempel på hans tekniska skicklighet är hans så kallade ´teleskopiska berättelser´ som presenterar två (och upp till tre) samtidiga diskussioner som förekommer vid olika tillfällen i tid och rum."

Hur kommer det sig då att jag ändå tragglade mig igenom hela boken? Ja, på något sätt måste jag väl ha tyckt om den! Om inte annat så har jag inte haft några problem att somna på kvällarna de senaste månaderna...

Idag har jag tillbringat förmiddan med Siri.







Vi har åkt buss, varit på diabetesmottagningen, fikat, varit hos optikern, ätit lunch, och framför allt pratat och pratat om allt möjligt. Om kompisar, om killar, om att vara populär, om att "alla modeller har dålig hållning och stora fötter", om att skjutsa på cykel (vad gäller egentligen och vad händer om man blir tagen av polisen? Kan man få böter om man är under 15 år? Kan föräldrarna få böter?), om att vara lång (hon har växt 3,5 cm sedan februari)...

Det var en riktigt najs förmiddag!

Igår var jag på föreläsning på Sthlm Fotoskola, Thron Ullberg pratade och visade bilder. Det var precis så inspirerande som jag hade hoppats. Han tar fanstastiska porträtt, ofta med en portion humor, och han var rolig att lyssna på.



Jag lånar den här bilden på min idol från Throns hemsida för att illustrera inlägget.

I vintras när jag sorterade strumpor från tvätten dök det, bland alla svarta strumpor i storlek 38 - 43, upp ett par pyttesmå! Uppskattningsvis storlek 20. Vår gissning var att lille Ture måste ha glöt sina strumpor när han var här, men hans föräldrar vill inte alls kännas vid strumporna.



Idag när jag skulle ut och springa i regnet kände jag nåt mjukt i fickan på min träningsjacka. Jag stack nr handen och drog upp... ett par barnstrumpor!


foto Alida

Jag har verkligen ingen aning om hur dessa har hamnat i fickan på min träningsjacka!?

Pilaster är en fasadutsmyckning i relief som efterliknar klassiska pelare eller kolonner. De har ofta avvikande färg mot fasaden. Pilaster är denna veckas tema i Veckans Hus. Jag har inte varit ute och fotat pilastrar denna vecka men jag hade flera exempel i arkivet, varav jag har valt ut tre.

Först ut är Arvfurstens Palats på Gustav Adolfs torg i Stockholm:


Som synes även med riktiga pelare, förutom pilastrarna. Huset byggdes i slutet av 1700-talet av prinsessan Sophia Albertina, arkitekt Erik Palmstedt. Namnet "arvfurstens palats" kommer sig av att hon i sitt testamente angav att huset skulle tillhöra "arvprinsen" den prins som stod näst i tur efter kronprinsen i tronföljden. Prins Oscar och prins Eugen har bott i huset. År 1902 övertog dock staten palatset och idag är det utrikesdepartementet som huserar där.

Ett annat palats vid Gustav Adolfs torg, även detta med pilastrar, är Skandinaviska Bankens Palats:


Inte lika romatiskt namn på det palatset får man lov att säga! Men det var Skandinaviska banken som lät bygga palatset 1914. Arkitekt Erik Josephson. Idag delar Utrikesdepartementet och Dansmuset på lokalerna.

Mitt tredje och sista exempel på pilastrar ligger 100 meter från de två föregående, upp mot Brunkebergstorg:


Detta hus på Malmtorgsgatan 5 har samma arkitekt som Skandinaviska Bankens palats. Huset är byggt på slutet av 1800-talet. Det är, liksom de två andra, byggnadsminneförklarat.

...men även detta skulle man kunna kalla en vårbild.



Det är Siris knä dagen efter att hon vurpade på cykeln.

Hennes kompis som satt på pakethållaren såg ungefär lika dan ut. De hade gått in i närmsta villa och fått plåster. De är fortfarande vänner. Fast han vägrar åka bakpå hennes cykel igen.

I söndags gick jag ut i skogen med teleobjektivet på kameran för att fotografera fåglar.

Fåglar är dumma tycker jag. De sitter högst upp bland alla blad och grenar, motljus är det mot den ljusa himlen, om man väl får syn på en så har den flugit iväg innan man har ställt in skärpan.

Tacka vet jag vitsippor!

Jag gillar ju bloggutmaningen Veckans Hus, eftersom det kombinerar mina intressen hus, bloggning, och foto. Så jag vill gärna vara med, även om mina bidrag inte alltid känns så lyckade, varken när de gäller husen jag har hittat, blogginspirationen eller fotot. Som den här veckan till exempel...

Jag har inte tagit mig tid att gå ut för att spana efter fina trapphus. Däremot har jag hållit utkik när jag ändå var ute. Så märkvärdiga har de inte varit, men jag har hittat ett par stycken:



Ett kontorshus i ett industriområde i Sollentuna



Ett kontorshus vid Klarabergsviadukten i Stockholm City

Det blev så fint så fint!

Så värst skönt är det i och för sig inte, men vi hade ju majväder i april, så nu får vi stå ut med aprilväder i maj...

Att det skulle vara lämmelår i år hade jag inte hört talas om när vi såg här lilla gynnaren från fönstret i Rörvattnet.



Sen såg vi flera, både döda och levande, från bilen. Efter att jag kom hem har jag läst att det är lämmelår i år.

Förmodligen är det gnagarår över huvudtaget; vi såg ett par sorkar i stenmuren vid uteplatsen, och de var  nästan helt orädda.



Förutom att vi såg fler gnagare än vi brukar såg vi många hönor. Först den här orrhönan som faktiskt gick in i vårt uthus! Malin var påpasslig med kameran från köksfönstret när det hoppade ut igen:



Sedan tre eller fyra tjäderhönor, från bilen. Slutligen dök det minsann upp ett hönsköte. Det sistnämnda en sen kväll när vi spelade alfapet.