Emmas

Kameran ligger liksom Jenson på golvet. Inte marken, eftersom det var nästan mörkt ute när jag kom hem från jobbet. Vill du fler bilder från marknivå så hittar du dem i veckans TisdagsTema.

Jag väljer gärna böcker av svenska författare, gärna kvinnliga, berättelserna får gärna utspela sig i Norrland och det får gärna vara en historia där man får ledtrådar till något som har hänt - utan att det är en deckare.

Nu har jag läst ut en roman som stämmer in på alla dessa kriterier!



Allt börjar med att det händer en katastrof. Sjuåriga Anna fölorar under loppet av några veckor sin äldsta storebror, den andra storebrodern, sin mamma och sin pappa. Anna får flytta hem till sin moster och blir storasyster i en städad och ordentlig familj i stan, istället för lillasyster i sin stökiga och passionerade familj ute i den norrländska glesbygden.

Historien utspelar sig omväxlande i tre tidsperioder, det är den 7-åriga Anna i den vevan hennes familj rämnade, den 13-åriga Anna som i sin (undermedvetna) frustration över att ingen pratar med henne om vad det egentligen var som hände den där gången, inleder ett förhållande med den 24-årige Petter, ungdomsledare i kyrkan, och den 23-åriga Anna som är en ganska ynklig person, anorektisk och självdestruktiv, som bor tillsammans med en omhändertagande kompis i Stockholm.

Som läsare får man fler och fler ledtrådar till vad det var som hände, och varför Anna har blivit den hon är. Annas kompis försöker få Anna att berätta om sin barndom och ungdom, och detta får Anna själv att börja minnas och fundera. Jag tyckte att det var jättespännande, kunde knappt lägga boden ifrån mig. Det var två frågor som man villa ha svar på, "Vad är det som har hänt?" och "Hur ska det gå?"

Det som gjorde boken bra var spänningen, känslan, personskildringarna. Författaren dömer inte sina karaktärer, alla har både "dåliga" och "goda" sidor. Inte ens 24-åringen som utnyttjade den olyckliga 13-åriga Anna döms av författaren, utan man kan faktiskt förstå att det blev som det blev. 

När det gäller själva historien, med familjerelationerna, skogen, älgjakten, de norrländska männen som ställer upp för varandra men tiger om hur de känner, och inte tvekar att vara tuffa när de tycker det behövs, är den här boken så pass bra att jag kan jämföra den med Jägarna och med Kerstin Ekmans Händelser vid vatten, Varg och Dödsklockorna.

Språkligt är det inte någon fullträff, lite för mångordigt och utan riktning. Men tillräckligt bra för att mitt helhetsomdöme om boken ska bli riktigt positivt.

Som en slutkläm kan jag nämna att författaren, som debuterade med den här romanen, är jämngammal med mig själv. Medan jag läste trodde jag hela tiden att hon var i samma ålder som den äldsta versionen av Anna, alltså i 23-årsåldern. Kanske är det inte för sent att bli författare?