Emmas

Jag var på teater förra veckan, såg Henrik Dorsin på Scala. Det var riktigt roligt, han är imponerande mångsidig och klurig. En värdig karamelodikt-stipendiat! Minus bara för Scala-teaterns trånga foajé och hög ljudnivå på föreställningen.

Innan maten åt sällskapet på en liten restaurang på Upplandsgatan 17,  Tegnérs Gömställe. Jag år fiskgryta som var JÄTTEGOD! Miljön och personalen var också bra. Minus bara för kaffet som smakade som om det stått på varmhållning sedan lunch.

Jag har tillbringat höstlovet med att slappa och läsa, så här kommer en bok till! Den har flera likheter med föregående; förutom att det är samtida, kvinnliga, svenska författare, så handlar det också om att vänta barn, om att ta sin partner för given (fast i det här fallet är det mannen som tas om hand av sin kvinna), om den vuxna huvudpersonens förhållande till sin egen mamma, och om att få mammans livslögner avslöjade. I den här boken finns det också en pappa med alzheimers.

Jag gillade faktiskt berättelsen! Det gäller att inte låta sig luras att den är realistisk, för i så fall lär man störa sig otroligt på slutet. Men om man läser den som en skruvad komedi är den skön. Jag gillar särskilt det öppna slutet

(- precis som i Sopranos, jag har inte kommenterat det faktum att en av de få (närmare bestämt en av de två) TV-serier som jag har följt nu är slut. Till skillnad från den andra, Six feet under, där man fick veta hur det gick för ALLA karaktärer, fick man i Sopranos inte veta nånting, vilket var rätt skönt. Men vad ska vi nu göra på söndagkvällarna??).