Emmas

Och det är alltså när jag "står still" på balansbrädan!

Jag har haft stegräknaren några dagar, för första gången sedan vi flyttade, och konstaterat att jag en vanlig vardag utan särskilda aktiviteter går ca 9000 steg. Vilket var ungefär vad jag hade räknat med och ungefär 2000 steg mer än när vi bodde i Kista.

Här kan du se hur glad Bente var när hon vispade glass-smet med den ena handen och crème-brulee-smet med den andra. Alla andra bilder från när vi firade Per hittar du via hemsidan. Jag passar på att redigera idag när jag är hemma och vabbar med Alida som kräktes i morse. Ursäkta nu var jag kanske osmaklig när jag pratar om att laga efterrätter och kräkas i samma stycke?

Tänk att min lillebror är 40 år! Agneta hade arrangerat en fest på Taste It i Örebro, där festdeltagarna själva lagade en trerätters måltid i restaurangköket under ledning av två kunniga, trevliga och pedagogiska kockar. Mycket lyckat! Ett kul sätt att umgås och maten blev jättegod. För att inte tala om vinet som serverades till, som nog var bland det godaste jag druckit.

De här två böckerna läste jag i "fel" ordning. Själva kriminalfallen hade ingen koppling, men däremot huvudpersonernas relation: I "Det som aldrig sker", som jag alltså läste först, är kriminalinspektör Yngvar Stubö och forskaren Inger Johanne Vik gifta och har nyss fått sitt första gemensamma barn. I "Det som tillhör mig" träffas de för första gången och lär känna varandra. Relationen mellan huvudpersonerna är mycket trovärdigt beskriven och en stor del av behållningen med böckerna, framförallt i "Det som tillhör mig" där den spirande attraktionen mellan dem skildras på ett lågmält sätt men ändå framträder så himla starkt. Härligt att en alldaglig kvinna i 30-årsåldern med omoderna kläder och en överviktig man i 45-årsåldern kan få bli förälskade i varandra, utan att det framställs som något löjeväckande eller halväckligt!

Kriminalfallen som löstes var också engagerande och välskrivna. Jag kan som vanligt inte låta bli att reta mig på alltföra osannolika sammanträffanden och så var det även i de här böckerna, men allt som allt mycket spännande!

Båda böckerna rekommenderas varmt!

Äntligen en bok som var lika bra som jag trodde den skulle vara! Alla känner väl till den här romanen, så det finns ingen anledning för mig att berätta hurudan den är eller vad den handlar om. För mig händer det när jag läser en del böcker att de uppfyller mig och påverkar mitt eget språk, hur jag tänker. Exempel på sådana romaner har varit Hummelhonung av Torgny Lindgren och Sinuhe egyptiern av Mika Waltari. Det här är en av de böckerna! Jag har bara en sak att tillägga: Läs och njut!

Det som fick mig att hajja till när jag skummade ingressen till den här artikeln http://www.aftonbladet.se/nyheter/article1808755.ab på Aftonbladet.se var namnet på rektorn. "Den känner jag till" och så såg jag att det var i Häggviksskolan - där min minsta kommer att börja fyran såvida vi inte väljer en annan skola. Då känns det så mycket mer skrämmande, det där "det kunde lika gärna varit jag". Men "det kunde lika gärna varit mitt barn" orkar man ju inte ens tänka när ett barn blivit nedslaget och ligger medvetslöst på sjukhus.

Vad ska vi göra åt ungarna som misshandlar varandra?? Det här är otäckt.