Emmas

heter en roman av Monika Fagerholm, som jag läste ut i gårkväll. Jag är fortfarande så uppfylld av den så jag inte riktigt vet vad jag ska skriva... I början av boken var jag rätt så oberörd, det var olika scener som utspelade sig, jag tänkte att boken måste ha gjort sig bra som film (jag är rätt säker på att jag läst att det gjorts film på den), några familjer umgicks vid en skärgårdsvik där de hade sina sommarparadis. Allt var sextiotal, mammorna liknade Elizabeth Taylor och Jackie Kennedy, utom Tupsu Lindbergh som var mager... Succesivt djupnade boken och jag kom in i personerna, deras mänsklighet, deras relationer, deras olycka. Handlingen accelererade mot den förestående katastrofen. I den sista delen av boken var allt passerat, barnen hade blivit tonåringar, miljön var förlagd till stan, en ny katastrof närmade sig. Jag grät de sista kapitlen. Inte bara över personerna i boken utan över Livet. Att man aldrig kan få tillbaka sin barndom. Sin mamma.

En extra dimension av läsupplevelsen var att boken är skriven på finlandssvenska, och handlingen utspelar sig bland svenskspråkiga i Finland. Intressant!