Nu har jag tagit mig igenom Knut Faldbakkens
Bröllopsresan. Visst fanns det mycket att känna igen sig i, eftersom den handlade om ett par i 40-årsålern med två barn, men jag tyckte att den var ganska tungläst (rent språkligt alltså, förutom att handlingen var deprimerande eftersom det handlade om hur mannen upptäckte att det äktenskap som han själv upplevde som stabilt, tryggt, byggt på ömsesidig respekt av frun inte uppskattades alls, utan hon ville tvärt om skiljas).
Faldbakken räknas väl som en av de stora samtida Nordiska författarna, så det är bara att konstatera att jag inte är litterär nog att uppskatta honom.
Faldbakken räknas väl som en av de stora samtida Nordiska författarna, så det är bara att konstatera att jag inte är litterär nog att uppskatta honom.