Emmas

Jaha, då har man tagit sig igenom en nobelpristagare igen. Det var inte lätt! Men jag gav inte upp, och på slutet förstod jag ändå lite av handlingen i romanen. Jag är nästan sugen på att börja om från början direkt, och läsa den en gång till, så kanske jag faktiskt hänger med i handlingen.

Anledningen till att boken var svårläst är flera:
* Det är flera parallella handlingar och ingen tydlig skillnad när det växlar mellan dem.
* Inom varje handling är det tidshopp, utan tydlig markering när det växlar, det kan till och med vara två handlingar som utspelar sig i samma dialog, där det först är vad en person säger vid ett tillfälle, och sedan är det vad någon svarar vid ett annat tillfälle, och så vidare.
* Samma person kan ha flera olika namn som används vid i olika tillfällen och i olika sammanhang. Dessutom blir det extra besvärligt eftersom det är spanska namn och indiannamn etc som jag inte har några referenser till och som därför är svåra för mig att komma ihåg.
* I långa bitar är boken inte styckeindelad, det kan vara 25 sidor som ser ut så här:



Så här står det i Wikipedia: 
"Berättelsen rör sig på skiftande platser och tider, verkliga och inbillade. Hans historia, förvirrande och splittrad till en början byggs upp när romanen fortskrider, utan att den förlorar i tydlighet, som ett enormt pussel som är klart först i slutet. Vargas Llosa använder minnet av sina år i Piura för att komponera denna fresk, med den senaste och innovativa berättartekniken. Exempel på hans tekniska skicklighet är hans så kallade ´teleskopiska berättelser´ som presenterar två (och upp till tre) samtidiga diskussioner som förekommer vid olika tillfällen i tid och rum."

Hur kommer det sig då att jag ändå tragglade mig igenom hela boken? Ja, på något sätt måste jag väl ha tyckt om den! Om inte annat så har jag inte haft några problem att somna på kvällarna de senaste månaderna...