Emmas

Det här är den första av böckerna om polisen Gunnar Barbarotti, men det är inte den första jag läser: För ungefär ett år sedan läste jag Berättelse om herr Roos, som jag tyckte mycket om.

Människa utan hund tyckte jag inte lika mycket om, det kan jag säga på en gång. Visserligen undrar man vad det är som har hänt, och visserligen är Barbarotti lika sympatysk. Men den familj som första halvan av boken handlar om är inte det minsta symaptisk.

Precis som i berättelse om herr Roos är det nämligen så att den första halvan av romanen handlar om de personer som blir utsatta för och begår brotten. I det här fallet är det ett lärarpar som ska gå i pension, deras tre vuxna barn med familjer (utom den misslyckade Robert, han har ingen familj, däremot har han lyckats göra sig känd genom sin medverkan i en dokusåpa där han blivt Runk-Robert med svenska folket).

Det tragiska med den här famijen är att de överhuvudtaget inte verkar hysa några varma känslor för varandra, allt handlar bara om att upprätthålla en fin yta (och där har ju Robert redan förstört för dem alla, tycker de).

Det är inte lätt att läsa tvåhundra sidor där man inte kan identifiera sig med, eller ens sympatisera med, någon enda av karaktärerna. Här tycker jag nog att Nesser har misslyckats - visst finns det en blandning av ont och gott i oss alla?

Från och med att Barbarotti kommer in i handlingen, och det blir en deckare av alltihopa, får man sin belöning för att ha stått ut med eländet. Nu ska det lösas brott, och samtidigt får vi umgås med den nyskilde Barbarotti, hans dotter och hans kollegor, och även vara med på ett hörn när han träffar en ny kvinna.

Jag tycker som helhet att boken var läsvärd och till och med bra, men inte var den lika bra som Berättelsen om herr Roos inte, och inte kan den mäta sig med Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö.