Emmas

Jag har tidigare läst Tuppen är död av samma författare. Båda har tyska medelklasskvinnor i huvudrollerna, och i båda böckerna framställs mördarna som rätt så osympatiska, men inte direkt kriminella... Den här var nog bättre, i mitt tycke; lite småkul, lite igenkänning, men inte så spännande. 

Vi i familjen har också lyssnat ut den andra Harry Potter-boken, Harry Potter och Hemligheternas Kammare, på ljudbok. Den första lyssnade vi på i vintras. Lyssnandet äger rum när vi åker bil, och detta är verkligen en hit! Innan vi fick barn hände det att jag och Mats lyssnade på vuxenböcker när vi åkte på långresor (Hummelhonung uppläst av författaren Torgny Lindgren rekommenderas varmt!). Medan barnen var små var det svårt att hitta böcker/skivor som alla hade utbyte av (men visst fanns det, till exempel Folk och Rövare i Kamomilla stad).

Nu är barnen 8 och 10 och vi är alla fyra helt bitna av Harry Potter! Nu ser vi fram emot nästa resa så vi kan börja på trean!

Inte så himla bra. Segt, speciellt i början, alltför osannolik och invecklad handling. Sen blev det ju ändå spännande på slutet, men börjar det inte gå inflation i deckare där poliserna själva hamnar i livsfara i upplösningen?! Jag tror det gäller varenda deckare jag har läst i år. Hjältarna råkar drabba samman med bovarna och hamnar i en tillsynes hopplös knipa, men lyckas naturligtvis klara sig och sätta fast skurkarna. Vi kan det där nu, kom med nåt annat!

Oj vad jag njöt av den här boken, befolkad av äkta människor, välskriven med ett rikt språk, spännande... Det är första gången jag läser något av Åsa Larsson, och jag hade egentligen inga förväntningar alls, men trodde kanske att det skulle påminna mer om Camilla Läckberg (som enligt min mening inte alls håller samma klass - för det kan väl inte bero på att den här historien är befolkad av norrlänningar som jag känner mer gemenskap med än fjällbackaborna i "Stenhuggaren"?). Enda invändningen från min sida är ett drag av övernaturlighet, något som jag har svårt för.

Sen sist har jag läst

- I morgon du av Lars Weiss. Deckare i Stocholmsmiljö. Ja, den var väl bra.
- Lingonkungen av Jan Henrik Swahn. Historisk roman om en person som har funnits i verkligheten. Trots att jag vet att hon som gav mig boken i julklapp är en av den här bloggens läsare, så erkänner jag att jag inte fick någon kick av oken. Otroligt att man kan skildra ett så facinerande liv på ett så tråkigt sätt.
- Hjärtekrossaren av Julie Garwood. En riktigt amerikansk deckare där hjältarna var vackra som fotomodeller, smarta som Einstein, framgångsrika i sina yrken, atletiska som toppidrottsmän och levde i celibat tills de träffat den rätte. Boven var precis tillräckligt intelligent för att innebära en viss utmaning för hjältarna, och fullständigt psykiskt sjuk och brutalt äckligt grym mot sina oskyldiga offer. Blev mot min vilja rätt engagerad och hade svårt att lägga ifrån mig boken mot slutet... 
- Gå ut min själ av Åke Edwardsson. Jag har tidigare läst "Segel av sten" av honom, och den gillade jag inte, så sen har jag undvikit honom. Men den här var bra. Påminner lite om nummer ett på denna lista, fast den utspelar sig i Göteborg istället för i Stockholm.

Jag har varit på teater också! Såg "Älskar dig också" på Statsteatern. En rätt lättsmält historia, lite väl lättsmält enligt mina arbetskamrater, men själv njöt jag i fulla dag av de kända skådespelarna, den rappa dialogen och den moderna handlingen.

"Sjuggan i vattnet" av Inger Frimansson var ingen deckare, även om bokförlaget försökte få oss att tro det när de skrev baksidestexten. Jag vet inte ritktigt om man kan kalla det en kriminalroman heller, fast jo, ett par av karaktärerna i boken var ju mördare, och ett par av karaktärerna försökte komma  på vart en försvunnen person hade tagit vägen, och en av karaktärerna var polis (fast han var samtidigt den ende som framstod som en skurk, mörderskorna var rätt så sorgliga och trevliga personer). En bra och annorlunda roman! Påminner lite om en som jag läste i somras som heter "Tuppen är död" av Ingrid Noll.

"Hemma hos Martina" var en riktigt rolig bok, åtminstone för en medelklasskvinna i 40-årsåldern som jag. Kände igen mig massor, och skrattade, om inte högt, så i alla fall tyst för mig själv, flera gånger.

men nu när Stieg Larsson och Camilla Läckberg blivit utsedda till årets författare, och det råkar vara de senaste författarna jag läst, måste jag bara få säga vad jag tycker...

Av Stieg Larsson läste jag "Män som hatar kvinnor" och den var så oerhört välskriven och fängslande så det var nästan omöjligt att sluta läsa. Rekommenderas! Särskilt fascinerad var jag av den kvinnliga huvudpersonen med hög analytisk intilligens men låg social kompetens (aspergers?) som skildrades som en intressant sammansatt personlighet.

Även i Läckbers "Stenhuggaren" förekommer en figur med aspergers, men hon lyckas inte alls få hans person att lyfta och bli en människa. Jag tycker inte att hon lyckas göra människor av någon av de väldigt många personerna i boken, möjligen med undantag av polisens sambo. De onda är alldeles för onda, de klantiga och obegåvade är helt igenom klantiga och osympatiska, de förtryckta är hjälplösa offer och så vidare. Jag tycker att hon har valt att skildra alltför många karaktärer i "första person", inte som "jag", men att hon beskriver vad de tänker och tycker istället för att låta oss ana vad de tycker och tänker utifrån vad de gör och säger. Själva intrigen är inte heller trovärdig. Det som hon har lyckats med är att skildra hur det kan vara att ha fått sitt första barn, och där har vi henne igen, polisens sambo.

Jaha, väldigt många tycker att den boken är jättebra, läs och bedöm själv!

Det är väl en intressant rubrik på ett inlägg? Men nu är det bara titeln på deckaren av Mary Willis Walker, som jag just har läst.

Det här var en riktigt fängslande och spännande bok! Den handlar dels som råkar höra ett samtal mellan en politiker och en yrkesmördare, dels om en journalist som söker efter sanningen om sin pappas död för 28 år sedan. Uteliggarens tillvaro ställs på ända när hon inser att någon försöker döda henne, journalistens tillvaro ställs på ända när hon inser att hennes pappa inte var den människo honhar trott. De båda historierna vävs naturligtvis samman.

Spänningen ökar allt eftersom man närmar sig upplösningen, och mot slutet på historien är det omöjligt att lägga ifrån sig boken! 

De flesta känner väl till den här romanen, den har varit ganska omtalad i media - säkert mot bakgrunden av att

- Kajsa Ingmarssom är en TV-kändis
- hon har själv jobbat på SÄPO
- hennes tidigare böckare, framför allt Små citroner gula, har varit stora framgångar försäljningsmässigt och hos kritikerna.

Den här boken började bra, ett scenario byggdes upp med olika personer och deras livssituation, en beröringspunkt för de olika personerna och ett problem som växte sig allt större. Så trappades historien upp och man väntade på att handlingen skulle ta fart och det skulle bli riktigt spännande. Men det blev det aldrig riktigt. Det liksom bara planade ut och tog slut.

Jag läste för något halvår sedan På det fjärde ska det ske, Kajsas debutroman, den var mycket bättre! En både rolig och sorglig bok där både den yttre handlingen och figurernas inre utveckling var fängslande och underhållande. Den kan jag rekommendera - särskilt till tjejer.

läste jag ut för ett par dar sen. Kerstin Ekman hör till mina absoluta favoritförafattare, men den här romanen lyfte bara bitvis. Det var lite för många huvudpersoner och för många historier, just när man började bli engagerade hoppade handlingen iväg någon annan stans, till någon annan av kvinnorna i staden.

Bröllopsresan. Visst fanns det mycket att känna igen sig i, eftersom den handlade om ett par i 40-årsålern med två barn, men jag tyckte att den var ganska tungläst (rent språkligt alltså, förutom att handlingen var deprimerande eftersom det handlade om hur mannen upptäckte att det äktenskap som han själv upplevde som stabilt, tryggt, byggt på ömsesidig respekt av frun inte uppskattades alls, utan hon ville tvärt om skiljas).

Faldbakken räknas väl som en av de stora samtida Nordiska författarna, så det är bara att konstatera att jag inte är litterär nog att uppskatta honom.

Den här boken hörde jag först talas om på "Oprah Winfrey show". Den handlar om en kvinna som levt ett tryggt och stillsamt liv med sin man, som är pilot, och deras dotter i en Amerikansk småstad. Boken börjar med att kvinnan väcks mitt i natten med beskedet att hennes mans flygplan störtat. Mitt sorgen och chocken dyker information upp som tyder på att hennes man tog livet av sig (och de 104 passagerarna!). När hon börjar nysta i små ledtrådar som hon hittar i hemmet visar det sig att maken levt ett liv som hon, efter 16 års äktenskap, inte haft en aning om, och hon blir tvungen att ompröva hela sitt liv.

När man läser boken börjar man fundera på sitt eget liv och det man ser som självklara sanningar. Det är en fängslande historia, men andra hälften av boken, "upplösningen", är inte lika bra som den första där spänningen trappas upp.

Jag läser också "Hugo och Josefin" av Maria Gripe, tillsammans med Alida. Jag tycker att "Hugo och Josefin" påminner om "Den vita stenen" (TV-serien om flickan Fideli och hennes killkompis Hampus, Farornas Konung) som bygger på en bok av Gunnel Linde. Jag undrar om barnboksförfattarna själva var lite utstötta och ensamma som barn, och fantiserade ihop en annorlunda och självsäker pojke som plötsligt dök upp och blev hennes bästa vän?

heter en bok av Tracy Chevalier. Jag köpte den och en liten trave andra böcker när vår bostadsrättsförening hade bok-loppis för några veckor sedan. Jag hittade flera böcker som jag hört talas om och tänkt att jag ska läsa, och det här var en av dem. Den var precis så bra som jag hade förväntat mig! Jag hittade en annan recension som säger ungefär vad jag skulle ha sagt, så jag länkar till den istälet för att skriva själv: http://www.bostream.nu/bokmarkt/bocker/flickamedparlorhange.htm

heter en roman av Monika Fagerholm, som jag läste ut i gårkväll. Jag är fortfarande så uppfylld av den så jag inte riktigt vet vad jag ska skriva... I början av boken var jag rätt så oberörd, det var olika scener som utspelade sig, jag tänkte att boken måste ha gjort sig bra som film (jag är rätt säker på att jag läst att det gjorts film på den), några familjer umgicks vid en skärgårdsvik där de hade sina sommarparadis. Allt var sextiotal, mammorna liknade Elizabeth Taylor och Jackie Kennedy, utom Tupsu Lindbergh som var mager... Succesivt djupnade boken och jag kom in i personerna, deras mänsklighet, deras relationer, deras olycka. Handlingen accelererade mot den förestående katastrofen. I den sista delen av boken var allt passerat, barnen hade blivit tonåringar, miljön var förlagd till stan, en ny katastrof närmade sig. Jag grät de sista kapitlen. Inte bara över personerna i boken utan över Livet. Att man aldrig kan få tillbaka sin barndom. Sin mamma.

En extra dimension av läsupplevelsen var att boken är skriven på finlandssvenska, och handlingen utspelar sig bland svenskspråkiga i Finland. Intressant!