Emmas

Jag lurade med Kalle och Challe på vad jag trodde var en fotoutställning. Jag hade sett annonserna, med den här bilden, som jag tycker är fullkomligt underbar, och sa att det här tycker jag vi ska gå och se.

Det visade sig att utställningen i själva verket bestod av tre videofilmer. Dessa var ganska långa (10-20 minuter) och framför allt en av dem var riktigt obehaglig.

Utställningen kan rekommenderas till den som är inställd på att sitta tyst och titta på tre djupt berörande videofilmer. Den passar inte för den som vill strosa runt och pladdra och ha trevligt med sina kompisar.

Igår var jag på Dramaten och såg Killinggänget, en lite märklig föreställning och jag hade inte helt lätt att bestämma mig för om jag tyckte det var bra eller dåligt.

Dåligt var i alla fall att det var svårt att höra vad de sa. Speciellt Robert Gustafsson och Martin Luuk hade inte tillräckligt tydlig artikulation för att man skulle uppfatta skämten. Vi satt dessutom längst upp och kunde inte se mimiken.

Själva innehållet tycker jag nog var bra, det handlade mycket om gruppdynamik och den kreativa processen. Extra kul var att det de spånade om var att bygga ett nöjesfält, och det har jag och Alida också fantiserat om. Så där kunde jag verkligen relatera.

Jag tyckte också att Johan Rheborgs "fysiska" uppenbarelse var kul, första delen av pjäsen ville han inte delta i brainstormingen eftersom han hade bestämt sig för att vara "fysisk" istället. Då kråmade han sig runt på scenen stående, liggande, dansande...

Jag har nyss läst ut "Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig".

Det är en slags fortsättning på "Priset på vatten i Finistere". Bloggböcker - inte romaner, det är inte poesi... bara små noteringar om allt möjligt, och i denna också bilder.  Jag har svårt att förklara vad det är som är så bra, men jag känner mig faktsikt nästan kär när jag läser dem. Fast denna grep mig kanske inte riktigt lika mycket som "priset på vatten", om man nu ska värdera.

Men muntra fruarna i Windsor var inte någon tung historia utan mer som en buskis, med friare som gömde sig i garedrober och fäktades med varandra, pratade dialekt och rapade.

Kul, med många kända skådespelare!

Torkel Pettersson är ju bra, men den här pjäsen var lite för konstig för min smak. Första delen hade åtminstone en handling men sen flippade det ur totalt. Det roligaste var själva mellanakten där Torkels rollfigur hade slagit ner den andra manliga karaktären och lagt honom framstupa över köksbordet, drog ner brallorna på honom och stack in en knäckebrödsskiva mellan skinkorna på honom. Där låg han sedan medan en kvinna (som inte hade varit med tidigare)kom in och spelade trumpet. Men efter detta liknade det mest någon sorts modern poesi, allt blev väldigt konstigt.

Mordet på Harriet Krohn av Karin Fossum. Detta är, i motsats till vad baksidestexten påstår, inte en deckare om kriminalaren Konrad Sejer. Visserligen förekommer Sejer, men bara som en biperson. Huvudperson är istället mördaren, och boken är skriven helt och hållet utifrån hans perspektiv. Rätt så intressant faktiskt.

Skendöd av Per Källén. Köldforskaren och läkaren David blir indragen i en mordhärva. Ok, det känns lite väl tillrättalagt ibland, men jag tyckte ändå det var en bra deckare.

Snygg av Joyce Carol Oates. En ungdomsroman, köpte den till Alida, läste den själv också. En sån där lite mystisk bok där man inte riktigt förstår vad som händer. Det gillar jag.

Italienska skor av Henning Mankell. En bok om svek, ensamhet och död. Det låter inte så kul, men det är också en bok om vänskap, tröst och framtidstro. Jag gillade den.

I våras började jag på "Ankomstens gåta" av V.S.Naipaul. Jag tyckte att den var rätt tråkig men eftersom den är skriven av en nobelpristagare misstänkte jag att det snarare var mig än boken det var fel på. I samma veva läste jag i DN Kultur om läsning. Där påstod någon att om läsning ska vara utvecklande måste man läsa "över sin komfortnivå". Så därför har jag käpat på och i gårkväll läste jag ut den. Jag har tidigare läst "Ett hus åt mr Biswas", den gillade jag. Men allvarligt talat, den här boken var tråkig, bara en massa beskrivningar av miljöer och personer. Hur kan den saluföras som en roman? Så vitt jag kan bedöma har den ingen handling och är totalt självbiografisk. Det bästa jag kan säga om denna bok är att jag har somnat gott om kvällarna. Har den ändå givit mig något mer än så? Ja, kanske, även om jag tyckte att den var tråkig skulle jag inte säga att den var dålig. Kanske har jag utvecklats av att läsa den?

Under tiden har jag unnat mig lite andra läsupplevelser. I början på sommaren läste jag "Kvinnan som var en fyr" av Viveca Lärn.  Den romanen har jag själv gett i julklapp till min syster, och det är därför endast motvilligt som erkänner att den inte var så jättebra... Men lite underhållande var den i alla fall, berättelsen om den medelålders kvinnan som aldrig hade haft ett arbete eller en allvarlig relation, men som på en kurs för blivande försäljare av elektriska öronpetare träffade en intressant dansk. Det kändes som om författaren kunde ha gjort mycket mer av historien om hur kvinnan som bott hela sitt liv i det hus hon ärvt av sina föräldrar, i samband med försäljningen av huset hittade ett rum hon aldrig känt till.

Jag lånade en bok av Alida och läste fortsättningen på Linas kvällsbok, nämligen "Linas kvällsbok 2: två killar och ett hjärta" av Emma Hamberg. Möjligen var den ännu mer tillrättalagd än den första (nej, en värstingkille ändrar sig inte och slutar hascha, vänstra och slåss för att en bra tjej blir kär i honom) men den kändes ändå trovärdig när det gäller den 16-åriga tjejens känsloliv och jag grinade när jag läste...

På tåget ner till Italien läste jag "Mig äger ingen" av Åsa Linderborg. Och grinade. Fantastisk och så vitt jag kan först sann historia om Åsas barndom och hennes pappa. Mycket fin skildring av en ovanlig barndom och en ovanlig pappa, men också av att vara barn på 60- och 70-talet. Precis som med "Ankomstens gåta" funderade jag en del på vad en roman egentligen är, när man kallar si själv och de andra personerna vid sina riktiga namn, och utger berättelsen för att vara sann, är det då en roman, verkligen?

På tåget hem från Grado läste jag "Norrlands Akvavit" av Torgny Lindgren. Torgny Lindgren är en av mina absoluta favoriter, och den här boken tror jag nog hör till hans bästa! Under resan genom centraleuropa befann jag mig hos mina förfäder och släktingar i Västerbottens inland.

Någon bok till har jag nog läst i sommar, återkommer när jag kommer på vilka det är!

Jag och döttrarna fick biljetter till Svansjön. Ingen av oss hade varit på balett tidigare, men vi har Svansjön på tecknad film, så vi visste ungefär vad den handlade om och kände igen musiken.

Eftersom den började kl 19.30,vilket är ganska sent för Siri, och eftersom jag var lite orolig att vi skulle bli uttråkade om det höll på för länge, hoppades jag att föreställningen inte skulle vara för lång. Det var fyra akter!

Vi blev överförtjusta i lokalen, dansen var vacker, kostymerna var vackra, dekoren var magisk, musiken underbar. Vi förbeställde fika till första pausen och njöt i fulla drag av att gå fram till ett dukat bord med läsk, kaffe och en chokladkaka när kön till serveringen ringlade lång. Men... det var svårt att hänga med i handlingen, det var svårt att vara tyst och framåt tiotiden var det svårt för Siri att hålla sig vaken. Så då gick vi trots att det inte var slut.

De här två böckerna läste jag i "fel" ordning. Själva kriminalfallen hade ingen koppling, men däremot huvudpersonernas relation: I "Det som aldrig sker", som jag alltså läste först, är kriminalinspektör Yngvar Stubö och forskaren Inger Johanne Vik gifta och har nyss fått sitt första gemensamma barn. I "Det som tillhör mig" träffas de för första gången och lär känna varandra. Relationen mellan huvudpersonerna är mycket trovärdigt beskriven och en stor del av behållningen med böckerna, framförallt i "Det som tillhör mig" där den spirande attraktionen mellan dem skildras på ett lågmält sätt men ändå framträder så himla starkt. Härligt att en alldaglig kvinna i 30-årsåldern med omoderna kläder och en överviktig man i 45-årsåldern kan få bli förälskade i varandra, utan att det framställs som något löjeväckande eller halväckligt!

Kriminalfallen som löstes var också engagerande och välskrivna. Jag kan som vanligt inte låta bli att reta mig på alltföra osannolika sammanträffanden och så var det även i de här böckerna, men allt som allt mycket spännande!

Båda böckerna rekommenderas varmt!

Äntligen en bok som var lika bra som jag trodde den skulle vara! Alla känner väl till den här romanen, så det finns ingen anledning för mig att berätta hurudan den är eller vad den handlar om. För mig händer det när jag läser en del böcker att de uppfyller mig och påverkar mitt eget språk, hur jag tänker. Exempel på sådana romaner har varit Hummelhonung av Torgny Lindgren och Sinuhe egyptiern av Mika Waltari. Det här är en av de böckerna! Jag har bara en sak att tillägga: Läs och njut!

Ja vad ska man göra när man har jullov om inte läsa! Inte en enda bok fick jag i julklapp i år, men däremot kom min kära syster med en hel kasse utsorterade böcker från deras bokhylla. Detta var en av dem. En roman med underrubriken "Hängmattesåpa". Och ungefär så var det, romatik, erotik, död, otrohet, en massa personer som var länkade till varandras öden på olika sätt på ett rätt så underhållande vis.

Detta är det första jag har läst av Carina Rydberg, däremot har jag läst en del om henne. Hon var ju rätt skandalomsusad för några år sedan, då hon namngav kända personer i någon självbiografisk historia, om jag minns rätt. Den här boken är i alla fall helt och hållet fiktiv (så vitt jag kan förstå??) och inte särskilt realistisk heller.

En lite märklig och otäck historia om två märkliga och otäcka syskon och deras dunkla förflutna. Systern i boken ligger vid några tillfällen och lyssnar på isens brölande, och när jag läste det tänkte jag att det var länge sedan jag hörde en is som råmade. Men nu i helgen när vi var uppe vid Ölsjön så mullarade oh sjöng det något alldeles oslagbart i isen! Häftigt! I övrigt så har jag inte så mycket att säga om boken.

Ännu en deckare utläst, den var rätt så spännande, man hade många sannolika mördare att välja mellan och polisen i huvudrollen hade ett rörigt privatliv som kändes trovärdigt.