Emmas

Jag låg på rygg med handen på magen när jag fick en hostattack. För varje hostning så hoppade naveln upp ur sin grop och knackade mig på handflatan.

Det var en märklig känsla.

För övrigt så kan jag meddela att migrän och rethosta inte är någon lyckad kombination. Det har varit en jobbig natt.

Väskinlämning  i ishallen


Uppvärmning vid starten

Att springa midnattsloppet är alltid kul - alla löpanrna som glider fram genom natten, publiken som hejjar längs banan, musiken, de utklädda löparna i maskeradklassen...

I år var också vädret perfekt, och min form var mycket bättre än vad jag vågat hoppas på med tanke på att jag inte löptränat på allvar i år. Jag orkade till och med "spurta" den sista kilometern på 6 minuter, efter att ha joggat de första nio på drygt 7 minuter per kilometer. Jag är jättenöjd!

Jag har försökt sammanställa mina millopp, men saknar åtminstone en tjejmil som jag inte minns vilket år eller vilken tid. Det kan ha varit 2005 och tiden kan ha varit 1´07.

2006 Midnattsloppet - 1´06
2006 Lidingö tjejlopp - 1´12´55
2009 Midnattsloppet - 1´06´41
2010 Midnattsloppet - 1´13´24
2011 Midnattsloppet - 1´11´14

Nu är jag laddad inför nästa år, då ska jag ha en tid under 1:10!!

(eller Kategori "Kroppen" i dubbel bemärkelse)

I förrgår "sprang" jag vårruset med ett gäng goa tjejer från jobbet. Det spöregnade när vi skulle gå från kontoret, men efter viss vånda kom vi iväg ändå. Strax efter att starten gått bröt solen fram, och när vi satt och hade picnic var det en alldeles ljuvlig försommarkväll - med en dubbelregnbåge över hela himlen.


Helena med sin medalj om halsen

Vi kände oss nöjda när vi konstaterade att den sista tjejen från Livs hade gått i mål (vilket var jag) innan den första från PoM kom i mål. Tydligen så är vi en vältränad avdelning! Inom parentes nämnt så var jag äldst i vårt gäng.

I går efter jobbet var jag med min kulturcirkel på Nationalmuseums utställning "Lust och last". Den gav mig inte så särskilt mycket "lust", varken att måla eller att hänge mig åt andra lustar, men det var trevlig i alla fall. Inte minst restaurangbesöket efteråt.


Nationalmuseums officiella bilder från utställningen -
Danaë och guldregnet, Adolf Ulrik Wertmüller
Knäböjande nunna, recto, Martin van Meytens d.y.
This girl has inner beauty, Lotta Antonsson. 

Kulturcirkeln består av ca 20 kvinnor och män som är eller har varit anställda på miljöförvaltningen. Varje månad (undantaget juni till augusti) är två personer utsedda att anorda en kulturell aktivitet, oftast teater. Jag är klart yngst. Alla utom fyra är pensionärer, konstaterade vi i går, och jag var den enda av de som deltog vid just denna sammankonst som inte är pensionär. Det är i alla fall riktigt trevligt, och om jag inte deltog i den här cirkeln så kulle jag inte komma ut på så särskilt många kulturella aktiviteter.

Hej mammas bloggläsare, Alida här!

Idag har jag premiäråkt mina nya skidor. De gamla är vallningsfria, repiga och "torra" i belaget. Förväntningarna var naturligtvis att jag skulle åka snabbare.

Nu har jag åkt säsongens hittills längsta pass och hållit säsongens hittills högsta tempo. Gissa om jag är nöjd!? Att spåren och vädret var kanon gör inte saken sämre. Det var bara att åka och njuta.

Jag blev visserligen fortfarande förbiåkt, men förra veckan var det som att promenera längs en 90-väg: Svich, svich,svich.

Idag var det mer som att köra 90 på en 90-väg: Man blir omåkt av många, men de flesta håller bara lite högre fart. Och själv åker man också om några, även om det är mest husbilar, övningskörare och veteranbilar*.



*När jag jämför skidåkare med veteranbilar är det inte åldern jag tänker på - det finns massor med "veteraner" i skidspåret som åker jättefort. Nej, jag tänker mer på inställningen: De som plockar fram sin utrustning och ger sig ut för en utflykt i det fína vädret och inte alls har som mål att ta sig fort fram. 

Kan man få träningsvärk av att bara tänka på att komma igång med träningen?

På sistone har jag nämligen ägnat en del kraft åt att lägga upp en strategi för hur jag ska komma i form till HalvVasan. Däremot har jag inte utfört ett enda träningspass...

I går hade jag träningsvärk. I benen. Men jag kanske är så extremt otränad att jag fick träningsvärk av promenderna i Oso i helgen? Vi gick onekligen en hel del, både inne på muséer och ute, i regn, dimma och sol.



Här är en bild från en av promenaderna.

Det är långsökt, men träningsvärk är vad jag fick dagen efter promenaden då bilden togs, och eftersom "Dagen efter" är veckans tisdagstema får detta bli mitt bidrag!

Kommunalanställda i Stockholm Stad har en egen idrottsförening, Star. Star har startat en längdåkningsgrupp som i veckan hade sitt första möte - en vallaskola.

Jag åker på vallningsfria skidor, men tyckte att det kunde vara kul att gå ändå, om inte annat så vallar jag Alidas skidor. Vi fick bland mycket annat höra att om belaget börjar se grått och torrt ut, så är det hög tid att lägga på glidvalla. Blankt och svart ska det vara.

-Va, tänkte jag jag, ska inte belaget vara grått och torrt?? Kan det ha något samband med att mina skidor glider så illa...?

Så idag har jag lagt på glidvalla!




Före och efter

Nästa vecka börjar vi med teknikträffar, och i höst ska det bli barmarksträning inför nästa säsong. Jag är så himla peppad!

...om man inte rakar benen på vintern. Speciellt inte om man är svarthårig.

Passet gick bra i alla fall, fast jag var lite segare än förra veckan. Antagligen för att jag gav blod i förrgår.

- och praktiskt för man behöver ingen dyr eller obekväm behå, inte ens när man sportar - men när man är på mammografi önskar man ju att man hade den pösiga och formlösa varianten. Fy sjutton vad det gör ont!!!

Att det inte är något som det pratas om, hur ont det gör att klämma ihop sina bröst vid mammografiundersökning, måste ju tyda på att de flesta inte tycker att det gör särskilt ont. Och min tolkning av detta är att det inte gör särskilt ont om man har mjuka bröst som huvudsakligen består av fettvävnad. Men jag kanske misstar mig, det kanske är så att alla, eller de flesta, tycker det är smärtsamt men att de flesta inte pratar om sådana saker som att få sina tuttar hopklämda?

Eller är det för att det är bara kvinnor som behöver utstå detta? Om någon hittade på en allmän undersökning för män som gick ut på att de skulle klämma ihop snoppen mellan två plattor en gång om året skulle det nog bli protester... Så egentligen kanske det handlar om

Upptäckte häromdagen att mina tajta och långa jeans har blivit för stora och släpar i marken. Hade dessutom konstaterat att jag gått ner 2 kg sedan i juni och tänkte "konstigt, jag har inte ändrat på min träning eller mina matvanor..."

Men hur dum kan man vara - vi köpte en hund i slutet på juni! Ett snabbt överslag ger att jag promenerar ca tre timmar mer per vecka nu än vad jag gjorde tidigare. Det är tydligen vad som krävs.

Två kilo kanske inte låter mycket, kanske är det ingen mer än jag själv som märker skillnaden, men jag märker skillnad!

Även om Jenson är bästa sättet att gå ner i vikt så är inte det bästa med Jenson att jag gått ner i vikt. Han är en supertrevlig kamrat, rolig, kärleksfull, gosig, lekfull...

åtminstone blir det ingen tjejmil på söndag för jag har ont i ett knä. Det började förra söndagen när jag var ute och sprang. Sedan hade jag lite ont hela tiden, men gav mig ändå ut igen på tisdagen, jag vill ju vara duktig och träna! Idiot! Nu har jag riktigt ont hela tiden, och mest när jag går i trappor eller backar. Att springa är inte aktuellt.

Jag som har varit så duktig oh sprungit tre gånger i veckan sen vi om hem från Italien, och det kändes så himla bra, både orken och farten var nu på slutet vad som krävs för att springa tio flacka kilometer på en timme och jag är jättelessen att det inte blir "upp till bevis" nu när jag är på topp! Hoppas bara att det går över!!

Och det är alltså när jag "står still" på balansbrädan!

Jag har haft stegräknaren några dagar, för första gången sedan vi flyttade, och konstaterat att jag en vanlig vardag utan särskilda aktiviteter går ca 9000 steg. Vilket var ungefär vad jag hade räknat med och ungefär 2000 steg mer än när vi bodde i Kista.

Sista loppet, Lidingö Tjejlopp, är det enda där jag inte är nöjd med min prestation, jag hade tänkt springa på högst 1 tim 10 min - och hoppades på 1 tim 5 min - men gick i mål på 1 tim 13 min efter att gått långa sträckor från Abborrbacken och framåt. Men, jag genomförde i alla fall!

Förutsättningarna för Tjejklassikern har kanske aldrig varit bättre än i år, med snötäcke i Stockholm två månader för Vasaloppet, perfekt väder och fina spår på själva Tjejvasan; härlig solig nästan vindstilla Tjejvättern; varm sommar och därmed varmt i vattnet på Vansbrosimningen och slutligen ett skönt soligt Lidingölopp. Om man ska vara kinkig hade det varit bättre med lite svalare väder att springa i igår, och hade det varit lite småregnigt så hade det inte varit så dammigt... men varför klaga!

Nu återstår frågan vad ska man träna för nu?

En vecka före Lidingö Tjejlopp, avslutande gren för min Tjejklassiker...

Jag har ju varit i mitt livs form senaste veckorna, och satt personligt rekord på mina tre sina löprundaor, och i dag känner jag hur det kliar i halsen och mina barn är jätterossliga... JAG VILL INTE!!!

efter att ha cyklat Tjejvättern, 90 km igår. Vi trampade på som bara den, Malin och jag, och hade riktigt trevligt. Vi körde om fler än vi blev omkörda av, och vi höll ett genomsnittligt tempo på 23 km/tim när vi cyklade, sen gjorde vi förstås några stopp också och den totala tiden blev 4:25.

Loppet gick genom undersköna trakter, vädret var ljuvligt, stämningen god och det var inte alls läskigt att cykla i klunga.

Träningsvärken kanske kommer i morgon.